Tuesday, June 26, 2007

Varför låter jag mig censureras av andras känslor?

Såg nyss en film, en komedi. En typ av film jag vanligtvis inte brukar se.
Filmen hette “Music and lyrics”.

Skulle sett denna filmen på bio vid nått tillfälle, men det blev aldrig av.
Sedan var filmen aktuell för filmkväll, blev aldrig av.
Haft filmen hemma längre.
Men känt “Hugh Grant komedi, nä fy vad smörigt" :P

Ikväll var mitt huvud “trött” och jag behövde nått okomplicerat att underhålla det med.
Därav film valet.

Filmen var dessutom bra. Jag trodde jag skulle få se den över 2 dagar (halva en kväll etc) men det gick bra.

Filmen väckte lite tankar...
Filmen i sig handlade inte direkt om detta, endas en liten procent i så fall….

“Varför låter jag mig censureras av andras känslor?”

Detta är ej en fråga ställd till någon annan än mig själv. Jag är den enda som (förhoppningsvis) någon gång kommer kunna svara.

Tankarna snurrar… Varför anpassar jag mig efter andra?
Inte säga så där…. Inte göra så där… Då blir han/hon ledsen… Inte såra

Märker att till och med i Bloggen som faktiskt endast är till för mina egna tankar censureras jag.
Ja, det låter konstigt med tanke på hur långt jag skriver… ;)

Men jag märker ändå att jag censureras.
Jag vrider och vänder på ord och händelser så det låter rätt.
Så det ej kan misstolkas eller väcka "något" hos någon.

Och med "någon" vet jag inte vem jag menar.
Om det är den “handfulla” skaran som faktiskt läser mitt svammel. Eller om jag censurera mig för de som eventuellt någonsin hade läst mitt svammel.

Ett exempel...
Detta var kvällens problem i ocensurerad form:

När jag startade filmen bestämde jag mig för att se inledningen. Sedan skulle jag göra mackor, typ ett “kvällsmellanmål
Efter halva filmen konstaterade jag att jag hade tänkt på detta en halv film, och att nu utesluter jag tanken på att hämta mackorna.
Bestämde mig för att göra det efter filmen.

När filmen var slut var jag inte hungrig.
Valde ut film 2 jag ska se. Startade filmen.
När jag såg “inledningstexten” så sa jag till mig själv att nu måste jag hämta mackor (trots att jag ej var hungrig)

I köket hann jag fundera en massa.
Det var då meningen bara flög över mig “Varför låter jag mig censureras av andras känslor”… Att jag till och med gör det i så kallade “cyber space

Nu är klockan runt 23:30 och jag sitter här med mina mackor.
Jag har nu skrivit en ocensurerad version av hur min kväll såg ut, och hur mackorna “kom till”

Detta är en version jag normalt ej tagit upp. Då detta kan leda till antingen “uppmanande, förlöjligande, oroliga, arga” känslor.

Konstaterade dock att jag skiter i vilket

“Take it or leave it.
This is me, good or bad.
I can only be me”

1 comment:

Ann-Christin said...

Ät!Den "gamla" blir så orolig! Hahahahaha. Censurerar inte, hmpf.