It hurts like hell

And no one knows
... or cares

Vet inte riktigt vad jag ska känna mig tacksam över;
-Faktumet att jag har äran att vakna imorgon och återuppleva samma sak om och om igen
eller
-Faktumet att hela mitt liv är en bluff.
-Faktumet att jag är den jag är, men tillåts ej vara den.
-Faktumet att det tar så mkt tid och energi att jag orkar inte bry mig

I slutänden vet jag inte riktigt vad jag vinner på det....
Visst, jag skonar många människor i min närhet. Livet blir enklare.
Och visst, jag kan hålla med ett argument som "Om livet suger så mkt för dig, varför låta andra lida pga det"...
Är ju ingen mening.... Lika bra att fortsätta...Inte direkt så att jag kommer märka av en skillnad...

Som sagt, en vanlig dag....over and over again..... Tar inte slut och yttrar jag mig är jag "pessimistisk" eller så har "skivan" hakat upp sig...

Det enda jag egentligen undrar är hur jag kan anklagas för att ha hakat upp mig etc bara för jag försöker ta mig fram. De flesta verkar gå framåt i livet. Tyvärr går mina steg bakåt.
Frågan är bara om jag för första gången på 28år inte längre tänker ta skulden för detta?
Vad är det som säger att jag alltid gör fel, och därför underförstått inte förtjänar mer än att hålla tyst och fortsätta....

Jag kan på rak arm "rabbla upp 10 saker jag är bra på... Tänker inte göra det, men hade haft möjlighet....
Anser inte att detta gör mig mer egocentrerad än grannen som troligtvis "rabblar" upp 20 saker när han/hon vaknar utan att ens vara medveten om det....

Men jag får dåligt samvete.... Kommer jag på ens en sak jag är bra på... ja då är det fult. För egoistisk får man inte vara.

Vilket i sin tur leder till en satans ond cirkel...Om allt bra är "fult"...vad är bra då?

Jag har nog nån gång spånat här i bloggen på saker jag önskar men inte kan få... Har inte skrivit exempel... hörde inte dit typ...

För de som undrade så önskade jag mig varken
"Ny bil, ny lägenhet, nytt liv, ny start...eller för att vara riktigt ytliga ny dator"...
saker alla tänker på eller kanske skulle chansa på direkt när det tänker på mig....

Det jag skulle önska, saken jag inte tror är möjlig....
Och jag vet, säger jag en sak, eller gör en sak, så tas det ifrån mig...
Så att skriva detta här gör bara att detta kommer längre ifrån mig...
Men har inte så värst mkt mer att förlora...
Och min önskan har inte direkt gått i uppfyllelse i vilket fall som helst.... (jo i vissa fall.... därför detta ej är bra att skriva, för någon kan ta illa upp, vilket tar oss till toppen av inlägget.... Fult att tycka, tänka, önska.....)

Jag önskar att det skulle komma en dag då jag inte är "osynlig", ett spöke alla kan se igenom eller trampa på utan att märka det....

Det enda som gör mig mindre osynlig är när någon ser mig för mig, vilket inte händer så ofta. Vilket jag tar stor skuld i, så det är lugnt. Jag har enorma skyddsväggar, det har jag tvingats ha.

Men stunder då jag "bara är Johanna" och märker att det är faktiskt ok. Då känner jag mig mindre osynlig....
Sen är det tråkigt att det ska hända typ 10 saker varje dag som gör att det försvinner... hade det lilla av mig som syntes fått stanna kvar hade jag kanske "synts helt" tillslut...
Och syns jag finns jag...
Och finns jag så orkar jag bry mig....
Syns jag gör det kanske inte bara ont på insidan och är något som går att igoneras och nekas...

Syns jag betyder ju det också att jag betyder något....
Då är jag kanske inte endast ett levande spöke som vandrar runt....
Och som kan chockera sin omgivning med ett så här FRUKTANSVÄRT negativt inlägg...

Det som är bra är att jag skriver så mkt svammel, att majoriteten har ej orkat ända hit. Och skulle fallet vara så, så räddas denna hemska upplevelse av att jag kommer ju blogga på snabbt som vanligt, så detta är glömt om ett par dagar....

I am used to the shadows....are you?

..... Tänker för första gången i min Blogg historia att stänga av kommentarfunktionen på detta inlägget...
Vill varken höra:
-ahhhhhhhhhhhhhhhh
-Ryck upp dig och ta tag i detta, du är den enda som har ansvar fattar du inte det
-Det du skriver är inte sant, vad är du för en människa som kan skriva på detta vis

Avslutningsvis;
Ni som finns i min närhet som inte räknas in i detta (gör mig ej osynlig).... Er har jag förtroende och hopp för, så ni kommer naturligtvis inte att ta åt er personligen av texten. Då har jag missupfattat er helt, och det tror jag inte, så i detta fallet kan jag kanske ha rätt...
Att jag inte missbedömt "er" alltså...

I will know soon enough I guess;P