Hur dyrt ska det vara? Vilket pris ska man betala för att överleva?
Vill reda nu skriva att detta är tankar. Detta kommer vara "hårda/raka/ärliga" tankar. Personer som känner sig känsliga för detta bör ej läsa. Jag gör som i film. Istället för åldersgräns sätter jag "känslighetsgräns"
Vill också tydligt understryka att dessa tankar ej är en dödslängtan eller självmordstankar. Detta är bara ett konstaterande och frågor jag ställer till mig själv.
Frågan som gäller är. Vilket pris ska man betala för att överleva? och hur väljs de "bra" personerna ut?
Jag fattar inte längre. Helt ärligt fattar jag inte mer.
För att göra detta enklare så ser jag livet som ett spel. Tyvärr verkar det ej gå att vinna detta spel. Hur jag än gör så förlorar jag.
Har hänt en massa skit sen Oktober förra året. Jag håller fortfarande på att bygga upp igen. Och här talar jag inte endast "materialistiska" saker. Utan helt enkelt bygga upp mig själv.
Problemet är bara att nu känns det som att oturen eller vad fan det är som ligger över mig går för långt. Lyckas jag med en sak eller känner lycka, tas det ifrån mig snabbt. Det är jag relativt van vid.
Men nu blir det fulare och fulare. Nu händer sakerna mer och mer oförutsägbart och med mindre möjlighet till logiska lösningar.
Och vi talar småsaker. Därför jag blir frustrerad. Saker som ej ska påverka en människa så här.
Dock får man se helheten. Jag gnäller ej över materialistiska saker. Men dem fyller ett symbolvärde.
Mer och mer tas ifrån mig. Känns som jag trängts in i en hörna. Varje steg jag tar är emot en landmina så det är inte lönt.
Tar riskerna då och då, och då smäller det.
Jag tror varken på himmel eller helvete. Men skulle jag tvingas tro på något tror jag på helvetet.
Om det är så att helvetet existerar, så har jag fått en förbannelse över mig. Om det är så att ondskan är makten som regerar. Visst, då straffas jag kanske för jag valde att "tala", kämpa mig fri. Jag flydde. Jag överlevde. Jag valde mig själv. Jag flydde från personen som skadade mig.
Tittar vi på detta som ett spel igen... Om helvetet är ute efter att skada mig mer... Lagt en förbannelse på mig....
Varför? vad mer kan dem ta?
Den ultimata skadan är redan gjord. Är dem oroliga att smärtan ska försvinna kan dem vara lugna. Skadorna tog redan första gångerna, och såren kommer aldrig sluta göra ont.
Visst, jag läker såren. Jag går vidare, jag räddar mig. Men bokstavligen "Helvetet" lugna ner dig nu. Oroa dig inte. Smärtan försvinner ej. Du/ni behöver ej öka på smärtan...
Hade det behovet ens funnits finns det inte mer att ta nu ändå. Så sluta... Vad mer kan jävlas?
Jag/vi har betat av... jobb, hälsa, lägenhet, familj (som med tagit skada av ondskan), och de materialistiska sakerna...
Jag har fattat poängen att jag ej ska ha nått... Jag fattar endast ej hur jag ska kunna ta mig vidare i det som kallas världen om allt tas ifrån mig antingen omgående eller inom loppet av några dagar.
Det enda förbannelsen "över mig" inte fattat än. Är att den EJ lyckats ta ifrån mig viljan att leva eller kämpa. Jag hade ej varit en fighter på 27år om så var fallet. Hade ej passerat 15.
Och mina ända önskningar är saker som ej går att uppnå själv eller köpa med pengar. vad det är går ej att säga. Lyckas jag uppnå någon av mina önskningar måste det vara för de träder in. Ej för att de ageras fram.
Det enda som ironiskt nog kan göra att jag småskrattar är... Att eftersom ingen vet vad jag faktiskt mest av all vill ha. Kan ingen eller inget ta det ifrån mig heller.
Jag påstår ej att jag inte fått saker jag önskar. Det är sånna saker som gör att jag sitter här idag.
Känner inget behov att att "rabbla" upp personer i mitt liv jag ej kan leva utan. Det vet ni själva. Och tar någon illa upp av denna text känner jag ej ej lika väl som jag tror...
Detta var en text för mig att "kräka" av mig av min frustration att livet ej ger mig en chans, hur många gånger jag än tycker jag försöker...
Och som skrivet längst upp. Detta är ej en dödslängtan... Då hade min fighter teori fallit direkt. Känner man mig vet man att jag kämpar, och att kamper som är värda att kämpa ger inte jag upp!
Men jag kan vara less ändå. Jävligt less. Skulle gärna konfronterats med vem eller vad som orsakar detta en gång för alla...
Eller helt enkelt vakna upp EN ENDA dag och känna på slutet av dagen att "fan, detta var en bra dag, jag lyckades, jag klarade denna, inget hände"
Jag är jävligt trött på att vara en belastning på omgivningen.
Jag vet om att när jag är "svart" är jag "svart" och det påverkar de jag har runt mig. Finns risk för oro. Jag vill ej ha denna oron. Jag vill heller ej ha "tycka synd". Inte räddas heller, det har jag sett inte går.
Vill bara vara mig. Kanske vara säker en liten stund. Och bara vara mig.
